Bitterfittan

Efter att ha läst ett par sidor i boken blev jag arg på författarinnan. Jag har svårt för negativitet och att benämna sig själv Bitterfitta och dessutom hela tiden rättfärdiga det kändes negativt. Jag kunde inte alls känna igen mig. Hon beskriver sin bakgrund och jag tänker ”men det är ju självklart”, hon mår dåligt för att hon har haft en uppväxt som varit fruktansvärt ojämställd sedan hittar hon feminismen och kan skylla allt dåligt på samhället.

Bildkälla.
När jag har läst en tredjedel av boken ändrar jag delvis uppfattning. Hon skriver om svek när hon blir mamma och jag känner igen mig. Det var precis så det kändes. Nu kan jag ändå inte riktigt tycka att det är männens fel. Det handlar om brist på förståelse och lösningen är att byta roller, med andra ord delad föräldraledighet. Om det är ett tips jag skulle ge blivande föräldrar som värderar sitt förhållande så är det att dela. Det är inte alltid lätt men jag tror inte att det går att förstå varandra annars.

Som en liten bonus tar hon upp ammningsproblemet. Den enorma hysterin som förstör för så många. Det kan inte sägas nog många gånger. BB måste bättra sig.

Jag tycker lite synd om författarinnan, om nu boken överhuvudtaget är självbiografisk vilket jag bara gissar att den är. Hon har en väldigt negativ syn och förväntar sig att alla är olyckliga och lever ojämställt. Naturligtvis är det precis det hon ser, förväntningar bygger upp verkligheten. Vi ställer själva in fokus. Det finns många sätt att se på världen, man kan ha ett positivt fokus utan att vara naiv. Om man vill vara lycklig är det en förutsättning.